Mittwoch, 13. Oktober 2010

Syrien: Eine andere Wirklichkeit

 av Eva Myrdal och Hashim al-Malki
 

Utrikesdepartementet "avråder från alla resor till Syrien" och skriver att "det finns vägspärrar främst runt Damaskus och Daraa". Men vänner på plats sade oss att det var lugnt förutom i Daraa vid gränsen till Jordanien, och norr om gränsen till Libanon utefter kusten upp till Lattakia, så vi reste till Damaskus den 18 april för vår tredje Syriensemester.

Under fyra veckor for vi med taxi och buss och rörde oss till fots i huvudstaden Damaskus och vi for österut till Palmyra och till Deir ez-Zur vid Eufrat och utefter Eufrat till Halabiyye och mot irakiska gränsen till Dura Europos och Mari vid Abu Kamal.

Det vi såg i Damaskus och österut var en annan verk­lighet än den som internationell media givit en bild av från kusten och Daraa. Det vi anade av kommande möjliga problem med religiös sekteristisk mobilise­ring för etnisk rensning med saudiskt politiskt stöd nämndes inte av internationell eller svensk media. Och desamma internationella aktörer var inte intresserade av dem av landets invånare som nu arbetar hårt för en ekonomisk förändring och av en politisk förändring mot rättsäkerhet och demokratiska fri- och rättigheter.

Inte heller visade de intresse för de starka uttryck för stöd till president Bashar al-Assad som visades till exempel i den enda massdemonstration som hållits i Syrien under dessa månader, den till stöd för presiden­ten den 29 mars.

l den del av landet där vi reser ser vi inte en enda demonstration, "vägspärrar" finns vid in-och utfar­terna till Damaskus, Palmyra och Deir ez-Zur och de är som svensk trafikkontroll. Bussar och bilar vinkas in till vägkanten. Flyktigt tittar den uniformerade perso­nalen i våra utländska pass och på medpassagerarnas l D-handlingar. Bussens bagageutrymme öppnas inte.

"Det stängda landet" skriver journalister i Sverige. Men inte stängt för turister. Du har ditt turistvisum, visar ditt pass och får en inresestämpel. På det lilla kortet du skall fylla i nu liksom tidigare skall du uppge adress i Syrien. Vi anger en förstad till Damaskus, stor som Solna, men vi kommer inte ihåg gatuadressen och ingen frågar.

På hotellen registrerar du dig med pass, som överallt i världen, men när du lämnar ett hotell vet de inte vart du reser.

När du åker långfärdsbuss skall du som utlänning i dag, liksom tidigare, visa ditt pass för polisen på rese­centret, men i dag liksom vid tidigare resor antecknas du inte hos polisen, han stämplar bara din biljett. Och nar vår buss brakar ihop på ökenvägen mot Deir ez-Zur och vi får lifta med nästa buss ar det ingen som tittar på vare sig biljett eller pass.

nDN.se skriver om stridsvagnar och demonstrationer. Vi ser inga.

Fredagen 6 maj får vi sms från Sverige. DN.se skri­ver att stridsvagnar rullat in i de centrala delarna av flera städer och att demonstrationer startat också i Damaskus efter fredagsbönen. Just den dagen mellan klockan ett på eftermiddagen och klockan ett på nat­ten korsar vi av familjeskäl Damaskus centrum fyra gånger i taxi på väg fram och tillbaka från centrum till förstaden Oudsayya i norr och därifrån till förstaden Sayyida Zainab i söder och vi ser inga demonstratio­ner, inga militära fordon, inga militärer, inga poliser. Vilket betyder att Damaskus inte heller den dagen var platsen för massdemonstrationer som i vintras Kairo, Alexandria ellerTunis. Och att Damaskus inte präglas av militär närvaro.

"De är svartmaskerade och skjuter på polisen"

År 2005 beslöt Baathpartiets io:e kongress om en libe­ral ekonomisk ordning under namnet "social marknads­ekonomi", l syrisk press uttrycks i dag ilska över till exem­pel "konkurrensutsatt" kollektivtrafik som inte fungerar, avskaffade subventioner på bensin, utförsäljning av statlig egendom och korruption. Debatten för och emot "social marknadsekonomi"förs öppet.

Men denna diskussion syns inte i de internationella tv-kanalerna.

Det görs heller inga uppfölj­ningar för att granska hur de beslutade reformerna genom­förs trots att till och med Baath-partiets egen tidning skriver elfte maj att den liberala ekonomiska politiken inte mättat folket och att de pågående reformernas högsta prioritet blir att ändra den.

Nu har folkhumorn döpt om den Oatarbaserade tv-stationen Aljazeera till "al-Khinzira", Suggan.

Har man inte störtandet av president Bashar al-Assad på dagordningen vin­ner man inte acceptans hos till exempel Aljazeeras aggressiva, kvinnliga, nyhets­ankare Leila al-Shayb. Den 13 maj ställde hon Raja al-Nasir som är en av de ledande i oppositionspartiet al-lttihad al-lshtiraky al-Arabi al-Dimukrati {Arabiska socialistiska Demokratiska unionen) till svars för att partiet inte kräver presidentens avgång.

Men han vidhöll "Vi vill inte störta stats­makten, vi vill ha förändringar av rättsyste­met. Det kommer att ta tid, men processen är igång." Och det förefaller den vara.

Kurder som kommit till Syrien efter för­följelser i bland annat Turkiet under 1920-talet och deras ättlingar fick medborgar­skap i april 2011. Undantagstillståndet som infördes 27 september 1958 upphävdes 21 april 2011 och i samband med detta avskaf­fades också Högsta domstolen för statens säkerhet och rätten till demonstrationer reglerades i lag. Arrangörer skall nu söka tillstånd hos inrikesministeriet med angi­vande av tid och demonstrationsväg. En demonstration är tillåten om den inte stör allmän ordning och inte har som syfte att hetsa mot andra grupper i samhället. Kommittén mot korruption bildades femte maj 2011 med domaren Mohammad al-Ghafri som ordförande och ny lag om yttrande- och tryckfrihet är under utarbe­tande.

Det finns många partier utöver det ledande Baath,också sådana som inte ingår i regeringskoalitionen al-Jabha al-Wataniya al-Taqaddumiya (Progressiva Nationella Fronten) som bildades med Baathpartiet som dominerande kraft 1972. Muslimska brödraskapet ärförbjudet. Nu finns beslut om att utarbeta en lag om rätten att bilda nya partier.

l syrisk tv, statlig och privat, visas många och stora begravningståg. De nedskjutna poliserna och soldaterna kommer från småorter runt om i landet och kistorna transporterasfrån Daraa, Lattakia.Baniyas och Horns till deras hemstad eller -by. Hustrur och barn, släktingar och vänner uttalar sig. Att dessa individer skjutits kan omojligt vara lögn. l Syrien är en begrav-ning inte något för en liten anonym kärnfamilj av sörjande utan en social angelä­genhet för hela kvarteret, byn, stammen. Så vilka ar det som skjuter poliser och soldater? Bekanta från Baniyas säger över telefon apropå vad som händer i den lilla industristaden vid kusten att „vi vet inte vilka de är, de kommer hit med på motorcykel och är svartmaskerade“. På internationell tv ser vi filmsnuttar med motorcykelgäng som kommer tre, fyra cyklar i bredd skanderande "Allah akbar". Okej, säger de syriska muslimer vi talar rned om saken, okej, "Gud är stor", visst, självklart, men vada, vad vill de säga med det i det här sammanhanget?

Områdets centrala roll för handel mel­lan östra och västra delen av euroasien och Medelhavsområdet och för skiftande imperiers intresse sedan 2ooo-talet f. Kr. har gett Syrien en mosaik av trosbekän-nare och etniska minoriteter, även om en majoritet i dag betecknar sig som araber med en familjebakgrund i sunnitisk islam. Syrien har vidare tagit emot flyktingar från de mest skiftande etniska grupper och trosriktningarfrån åtminstone noo-talet och hit flydde närmare två miljoner sekulara, kristna, shHter och sunniter från Irak undan de politiska och sekteris-tiska förföljelserna efter ockupationen 2003. l detta land är det inte lovande att Facebookgruppen "Den Syriska revolutio-nen"och andra liknande aktörer laddar upp filmer där demonstranterna skanderar till exempel:

Bidna nihki å al-makshof, alawiyyah

ma bidna nshof= vi vill tala öppet:

alawiter vill vi inte se. la Iil-Shi'a la li-Hizbullah bidna sunni

yurufallan = nej till shiiterna, nej

till Hizbullah, vi vill ha en sunni som

erkänner Gud.

och andra sekteristiska slagord men inte för fram ett enda konkret politiskt eller ekonomiskt krav.

Den som är född i en drusisk familj bor känna sig tveksam till den religiöse leda­ren Salafi shaykh abd al-Salam al-Khalili i al-Hrayk (i länet Dara'a), som ligger strax väster om ett område där det bor många druser. l filmsnuttar på nätet hävdar han nu att regeringen öppnat tre skolor i Daraa till vilka de hämtat drusiska kvinnor som visat nakenhet för att sprida otukt och prostitution.

Drusiska kvinnor höljer sig ju inte i svart tyg från huvud till fotabjälle och har inte svarta hellånga handskar. Och shayken passar på att misskreditera Sultan al-Atrash som ledde det syriska upproret 1925-1927 mot franska ockupanter, detta eftersom han var drus.

Vår taxichaufför som ville hinna hem till fredagsbönen i kvartersmoskén i Deir ez-Zur den 29 april var bekymrad över agitationen. "Fredag skall ju vara Salaam, fred" sade han (och en barnfödd svensk med protestantisk bakgrund får tänka sig ledig söndag med litet eftertanke i kyrkan följt av lättsamt småprat med vänner och bekanta på kyrkbacken ). "Men nu är det inte så, efter predikan är det alltid en tre, fyra stycken som agiterar for att vi skall dra ut på gatorna. Man skall inte använda moskén på det sättet,"

Stadsdelen Salihiye i Damaskus klättrar upp mot berget Oassioun. Hanbalitiska flyktingar fick en fristad här från det korsfararockuperade Jerusalem 1159, liksom flyktingar från Harran (norra Mesopotamien) undan mongolerna sent i2oo-tal, muslimska flyktingar kom hit från Kreta 1895-1911 och kurder kom under slu­tet av 1800-talet. Här ligger gömda juveler av medeltida religiös arkitektur.

När det i nyhetssändningar talas om att "demonstrationerna har nu spridit sig till Damaskus" kan detta vara en stadsdel som avses. En vän som bor däruppe berät­tade söndagen 24 april att en salafitisk predikant är aktiv i området och att han fått ihop några tiotals som tågat, ropandes "Allah akbar"ocb att några av deltagarna var beväpnade och sköt i luften.

Abd al-Halim Khaddam var Syriens vice­president fram till år 2000 och uteslöts ur Baath-partiet år 2006. Nu bor han i Paris. Han samarbetar politiskt med den saudis-ke välbeställde prinsen Bandar bin Sultan, chef för saudiska säkerhetsrådet och finan-grupp av fanatiska sunnisekterister som försökte ta över det palestinska flykting­lägret Nahr al-Barid i Libanon 2007, ett år efter Israels militära angrepp på landet.

l den Londonbaserade dagstidningen Asharq al-Awsat den 16 maj får abd al-Halim Khaddam, frågan: Vill du ha ett mili­tärt angrepp mot Syrien liknande det mot Libyen? Och han svarar: Instämmer, det är vad vi vill.

Men det alla dem vi talade med ville, var att slippa en situation likt den i Irak eller Libyen.

Artikeln publicerades i Folket i Bild, nr 5,  2011


Afghanistanwoche in Stockholm


Einar Schlereth

Am 6. Oktober fand ein Seminar unter dem Titel 'Krigets ansikte/krigets offer' (Das Gesicht des Krieges/das Gesicht der Opfer) statt mit Pratap Chatterjee von CorpWatch und Jesper Huor (Autor von 'Warten auf die Talibanen'). Julian Asange hatte leider abgesagt, da er zu sehr mit der Auflage von tausenden weiterer Dokumente zum Irakkrieg beschäftigt sei.
Sowohl Chatterjee als auch Huor hatten recht konservative Auffassungen über diese Katastrophe. Dies zeigte sich u.a. darin, dass sie nicht einmal das Wort Widerstand benutzten, sondern den Pentagon-Jargon von 'Terroristen' und 'Talibanen' benutzten. Afghanistan sei "ein Schauplatz von Streitigkeiten zwischen Großmächten und Fanatikern“ etwa – jaha, wie es dazu kam, darüber schwiegen sich die beiden Herren aus. Was die Großmächte dort zu suchen hatten, wurde allenfalls am Rande erwähnt.
Auch die Schilderung afghanischer Frauen war außerordentlich einseitig. Und natürlich kam die obligatorische Frage: „Was passiert mit den Frauen und Mädchen, wenn wir abziehen?“ In Anbetracht der unzähligen Morde und Vergewaltigungen von Frauen und Mädchen ist diese Frage geradezu obszön. Jedenfalls konnten sich anwesende afghanische Frauen nicht mit dem von ihnen gezeichnetem Bild identifizieren. Auch nicht mit der Aussage von Chatterjee, dass die Amerikaner ja auch einiges 'Gutes getan hätten'. Naja, er meinte wohl, dass sie Karzai und seinen Kumpanen die Taschen gefüllt haben.
Entsprechend verlief auch der Abend am Donnerstag mit Jesper Huor, als er sein Buch 'Warten auf die Talibanen' vorstellte.

Die Uraufführung des afghanischen Films 'Erde und Asche'
am 8. Oktober war hingegen ein Ereignis, von dem alle Anwesenden – insbesondere die Afghanen – ergriffen wurden. Die strenge, extrem karge Landschaft im Norden des Landes, die ruhige Kameraführung, das schöne, abgezehrte Gesicht des alten Mannes, der sich auf die Suche seines Sohnes macht und als einzige 'action' plötzliche Explosionen von Bomben oder Tretminen sagen mehr über den Zustand des Landes und die Lage seiner Bewohner aus als die Berichte der Medien, mit denen wir abgespeist werden.
Dem Film liegt der Roman 'Stein der Geduld' von Atiq Rahimi zugrunde, der in Frankreich den Goncourtpreis gewann.
Am 9. Oktober 2010 fand zum Abschluß der Woche die Demonstration statt, an der ca. 300 Menschen teilnahmen.

Bild: fotolasse


Kommentare:

  1. Hi there! I just wanted to ask if you ever have any issues with hackers?
    My last blog (wordpress) was hacked and I ended up losing many months
    of hard work due to no back up. Do you have any solutions to stop hackers?


    My homepage: how to delete google plus accounts

    AntwortenLöschen
  2. Never. Use Linux! I have Ubuntu and Mint. Both are very reliable.

    AntwortenLöschen