Kamp mot de svaga

'Mormor berövas handväska' - 'Handikappad brutalt nerslagen - blev av med 10 kronor' - 'Raggare överfaller flicka - våldtar henne' - 'Terror i bus'. Sådana nyheter kan man nästan dagligen läsa höra eller se i medierna. Minst lika vedervärdigt som dessa handlingar är tycker jag är fakten att det finns ganska ofta åskadare som inte bara är för fega att ingripa utan dessutom applåderar. Denna hållning är inte alls ett undantag eller är begränsat till ett land. Jag upptäckte den i hela Europa och ibland även i länder utanför. Tyvärr för det mesta inte konkret. För jag har för vana att ingripa omedelbart och utan eftertanke. Om jag nu sitter i bilen och ser några ungdomar att traktera en gammal man med baseballrackets - jag lämnar bilen mitt på gatan, hoppar ur och rusar fram - och se där de låter falla sina rackets och springer iväg. Eller på marknaden ser jag en kraftig byggt handlare ryta mot en gammal kvinna som letar i avfallshögen bredvid hans bod och även göra henne ansvarig för en stor buckla i hans lastbil. Jag skälla på honom medvetet vulgärt och erbjuder honom en kok stryk med förhoppningen att han accepterar erbjudandet. Han försöker att försvara sig verbalt. Då kommer en mycket elegant herre fram och säger till honom: "Den här mannen har rätt, ni är en slyngel." Och så gick han. Typen tappade hakan och hans utländska anställda flinade. Vad säger oss detta? Att slynglar och hooliganer är fega och att man kan räkna absolut med stöd från likasinnade. Men jag vill komma till något annat. Exakt samma hållning kan vi läsa, se och höra dagligen i alla medier på den globala nivån. Statsmakten låter inte prygla banksters, VDn av kriminella företag eller politiker utan sällskapets allra svagaste eller sådana människor som är motståndare till våld och orättvisor. Och det som gäller inom en stat gäller också för mellanstatliga relationer. Alla tiders starkaste världsmakt överfaller de minsta, svagaste, fattigaste och om möglig försvarslösa länder - mördar, massakrerar, torterar, våldtar, bombar, skjutar, bränner, bulldozar, uranförgiftar hela länder. Men det räcker ännu inte. Denna världsmakt tvingar även andra, tredje, fjärde gradens makter att deltar. Och nu är det 46 stater som har gett sig på Afghanistan. Och ingenstans ser man en skamkänsla. Eller en känsla för medlens oproportionerlighet. Ingenting. Tvärt emot. Alla dessa förbrytare från den enklaste soldaten till generaler, från ansvariga politiker till vapenproducenter och högt utbildade vapenuppfinnare - alla blir de lovordat för deras mod, deras vishet, deras kärlek till fred, de får medaljer och orden och nobelpriser. Nu finns det folk som menar att det som sades ovan och det här kan inte jämföras. Förr försökte jag ofta att diskutera med sådana människor men det är fruktlös. Det finns den berömda röda linjen som Arundhati Roy nyss talade om: antingen står man på den här sidan eller på den andra. Jag står med henne på den här sidan som för övrigt också Marx som redan sade för hundra år: De mellanstatliga relationerna skiljer sig i grunden inte från de mellanmänskliga relationerna. Så sant. Också han tillhörde de undantag som - liksom vi idag - försökte att göra världen mera mänsklig och mera rättvis så att det skulle vara en lust att leva i den.